Det är rörelsen som gör att man kommer till gränsen

Vad är det att tvätta? Att skölja bort färger och smuts, att skölja fram något annat, att separera delar från andra delar, att utplåna spår eller att vaska fram dem. Att blanda det som ser ut som motsatser men att låta dem vara i rörelse snarare än att ställa dem mot varandra.
De tre målningar som utgör verket Jag går jag gråter (2010) har tvättas; tvättats tills de närliggande blå färgerna är näst intill utfrätta. Något annat träder fram i vattnets spår. Som att titta på något från mycket långt håll eller genom tårar. Att komma mot, att gå sig fram till. Att möta ett avstånd som får saker att flyta ihop och gränslinjer att bli osäkrade. Att som
betraktare på något vis själv också blandas mellan bilderna, mellan nyanserna. Den blå färgen,
den röda.
Vad gör tåren med blicken? Den gör blicken till en annan blick, den grumlar, den sköljer,
den tvättar ögat. Kanske utgör den också en skyddande eller slutande hinna mellan den seende och det hon möter. En gräns, en tröskel, ett mellanrum, något uppblött.
Jag tänker på ordet tear som i tår och tear som i att riva, slita (i, itu, sönder, loss). Tåren
är rund så länge den ligger kvar i ögat. Om den rinner längs ansiktet blir den ett streck och när den faller mot en yta från ett längre avstånd blir den till en fläck, ett ojämnt märke, en tillfälligt mörk form.
När Magdalena Rapala använder sig av gåendet och målandet föreställer jag mig att det inte rör sig om ett skapande av cirklar, om att gå eller handla för att främst skapa en ring eller ett band, något runt. Nej, det rör sig snarare om att röra vid gränsen i sig och dröja hos den. Vara i den, röra vid ambivalensen. Vandringens gräns, seendets gräns, ansiktets gräns, kroppens gräns, trötthetens gräns, platsens gräns. Var och en av den sortens gränser som är situationella, aldrig eviga.
Den som målar skrapar mot en gräns, nuddar den ständigt, nöter sig mot den, mjukar upp
den med vatten, förändrar dess färg. Bildens yta och penselns rörelse, kroppens yta och blickens rörelse.
I verket Ansikten (2007) sker en liknande rörelse längs med gränser. Fyra parallella videoprojektioner pågår, gemensamt för alla är det ansikte som betraktaren möts av. Ett övermålat ansikte, ett ansikte med utplånade eller ifyllda drag, förändrade former. Aska eller svart färg har tagit över; kapslat in ansiktet, förnyat det.
Trots de blottade tänderna och munnarna som öppnar och sluter sig som om de är redo att formulera något kommer det inga ljud. Ansiktet visar sitt inuti; det rosa köttet och de vita tänderna, men det talar inte. Här finns en språklöshet, en spricka. Ett gap som formas mellan blickens förväntan på den öppna munnen och den tigande munnens bortvändhet. Sedan kommer handen in i bilden; smeker gränsen, smeker färgen, smeker det nya.

Sara Hallström